Av Lars Grahn

Nimzoindiskt (E 38)
Wayne Conover – Jon Edwards
NAICCC VIII
Kommentarer av Jon Edwards

1.d4 Sf6 2.c4 e6 3.Sc3 Lb4 4.Dc2 c5 5.dxc5 Dc7 6.Sf3 Lxc5 7.Lg5 a6 8.e3 Le7 9.Ld3 d6 10.0-0 Sbd7 11.Tac1 b6 12.De2 Lb7 13.e4 0-0

Svarts treradersuppställning med bönder på a6, b6, d6 och e6 är komplett och svart är beredd att fullborda sin utveckling med Tac8, Db8 och antingen dubblering på c-linjen eller Te8 för att bereda plats för löpare eller springare på f8.

Jag har uppnått liknande ställningar ur Sicilianskt, Damindiskt och Engelskt. Vit har naturligtvis mer terräng, men svart har förutsättningar för ett ganska rätlinjigt motangrepp. Springaren på d7 strävar mot e5 eller c5 där vit kommer få svårt att fördriva den.

Om vit spelar b4 för att kontrollera fältet c5, dyker springaren upp på e5 med angrepp mot den svaga c4-bonden. Om vit i stället spelar f4 för att hålla springaren borta från e5, så spelar svart Sc5 med spel mot e-bonden. Om vit inte gör någonting kan svart bryta upp vits centrum med b5 och/eller d5. Om svart framgångsrikt kan fixera vits bonde på e4 så är det en fortsatt olägenhet för vitfältslöparen.

14.b3 Tac8 15.Lb1 Db8 16.Sd2

Det här är en intressant idé, för vit måste på något sätt expandera i centrum eller på kungsflygeln. I många varianter i treraderssystemet dyker springaren upp på d4. I aktiva sicilianska varianter spelas förstås ofta Sf3xd4. Samma gäller i Anglo-Benoni och Engelskt.

I det här partiet skedde avbytet av bönderna på c5, så springaren kan gå direkt från f3 till d2. Innebär det att Conover har sparat tid?

16...Tfe8 17.Lf4 Se5 18.Lg3?!

Jag måste motstå frestelsen att utse det här till förlustdraget, men jag är övertygad om att det är dåligt. Vit vill spela f4 men plötsligt avstår han från all kontroll över diagonalen c1-h6. Le3 är den mer tematiska idén, men då kan svart angripa löparen med Sg4.

Så 18.h3 var kanske det mest logiska sättet att gå vidare.

18...g5!

Idén bakom det här draget är egentligen ganska enkel. Jag vill behålla springaren på e5 genom att förhindra f4.

19.h4 g4

19...gxh4? 20.Lxh4 Sxe4 21.Lxe7 Sxc3 faller på 22.Lxh7+.

20.f4

Svart står bra efter 20.Lxe5 dxe5 21.De3 Ted8 22.Dg5+ Kh8 med idén att använda g-linjen och den långa diagonalen.

20...Sg6

Inte 20...gxf3? 21.Sxf3 Sg6 22.Sh2!.

21.f5

Kan det vara rätt? Springaren på g6 får genast tillbaka sin plats på e5, och det är svårt för vit att få i gång ett angrepp på kungsflygeln så länge diagonalen b1-h7 är stängd. Det verkliga testet av svarts strategi kommer med 21.h5 Sxh5 22.Dxg4 Sxg3 23.Dxg3 Kh8 24.f5 Se5 25.f6. Svart får åter kontroll över g-linjen efter den varianten, men vits ställning verkar mycket bättre än den som uppkommer i partifortsättningen.

21...Se5 22.fxe6 fxe6 23.Kh2

Svart står bra, möjligen på vinst efter det draget. 24.Lxe5 verkar utmärkt men avigsidornar visar sig efter 23...dxe5 följt av Tf87 och Lc5-d4 och svart tar kontroll över brädet.

23...Sfd7

Det finns inte längre någon anledning att avstå från trumfkortet på e5. Vinstplanen är lättare att förklara än att utföra. Svart strävar efter ett slutspel med vitfältslöpare. Vits vitfältare är dålig medan svarts kommer att vara herre på täppan i en förenklad ställning.

24.De3 Dc7 25.Dh6 Lf8 26.Dg5+ Lg7 27.Se2

På jakt efter lite spel. Det är förvånande hur lite vits pjäser kan uträtta.

27...h6 28.De3 Dd8

Svarts dam söker sig mot e7 som förberedelse för att bli avbytt, och tornen kommer att bytas av på f8 eller f2.

29.Sf4 Kh7 30.Sh5 Lh8

Jag ville behålla svartfältaren. Förutsättningen för ett framgångsrikt slutspel är att den byts av mot kollegan på g3.

31.Tf2 De7

32.Tcf1 Tf8 33.Txf8 Txf8 34.Txf8 Dxf8 35.Sf4

Svart har klarat av det första steget, och partidraget är ett tecken på att svart har lyckats utmärkt med sin uppgift. Steg två innebär ett avbyte av damerna.

35...Df7 36.Sd3 De7

Fryser svartfältaren på g3 och förbereder Lf6. Hotet mot h4-bonden tillåter svarts kung att dra sig mot f7 där dambytet kan genomföras.

37.Sf4 Lf6 38.Df2 Kg8 39.Sh5 Lh8 40.Lc2 Df7 41.Dxf7+ Kxf7

Nästa steg är en rejäl utmaning. Vit har bara en aktiv pjäs, löparen på g3. Den ska bytas av.

Nimzowitsch förklarade hur man tematiskt ska utnyttja en stödjepunkt som e5. Tanken är inte att det fältet ska upplåtas uteslutande för en springare, det ska i stället fungera som en knutpunkt för olika pjäser.

42.Lf2 Sc6 43.Kg3 Lc3

Löparen börjar leva upp och springaren hinner precis tillbaka i tid för att gardera g4-bonden. Det går inte att slå på h6 på grund av 45.Lxh6 Kg6 med pjäsförlust.

44.Le3 Sce5 45.Kf2 Sc5 46.Sg3 Kg6 47.h5+

Med remianbud, men draget spelar mig i händerna. Det innebär att ännu en bonde fixeras på ett vitt fält.

47...Kg7 48.Sgf1 b5 49.cxb5 axb5 50.a4

Det resulterar i ytterligare en isolerad bonde på ett vitt fält.

50...bxa4 51.bxa4 Lc6 52.Kg3

Han kan inte hålla bonden, t.ex. 52.Lxc5 dxc5 53.Ke3 Kf6 54.Kf4 Le8 55.Sg3? Lxd2. Han vågar inte byta bort svartfältaren för springaren. Då vinner svart ganska lätt. Han hoppas i stället kunna byta a4-bonden mot g4-bonden.

52...Sxa4 53.Lb3

Eller 53.Sh2 Sc5! 54.Sxg4 Sxg4 55.Kxg4 Lxd2 56.Lxd2 Lxe4.

53...Ld7 54.Ld1 Lb5 55.Lb3

Han tvingas ge svart ännu ett tempo, för 55.Lxg4 kan besvaras med 55...Sxg4 56.Kxg4 Le2+ 57.Kh4 Lf6+ 58.Kh3 Lxh5.

55...Sc5

Åter med ett erbjudande om en bonde om han byter av svartfältaren.

56.Lc2 La6!

Dragtvång. Om jag hade spelat 56...Le2 så kunde han ha svarat med 57.Kf2. Svart har gjort klara framsteg, och avbytet av svartfältarna kommer allt närmare.

57.Lb1 Le2 58.Lf4 Sf7 59.Kh4 Lf6+ 60.Kg3 Le5 61.Se3

Tredje steget har uppnåtts och det innebär att svarts kung har kommit loss. Nu återvänder springaren till e5 och förbereder det sista steget, avbytet av den svarta g-bonden för den vita e-bonden. Efter det får svart ett enkelt slutspel med två förbundna fribönder.

Lägg märke till att det varit ett grundläggande fel om svart hade spelat d5 för att få bort den efterblivna e-bonden och frigjort vitfältaren från dess fängelse. Det var mycket bättre att följa Nimzowitsch' fem steg till seger: 1) fastställ svagheten; 2) fixera svagheten; 3) angrip svagheten med dina pjäser (inte med bönderna); 4) Det tvingar motståndaren att försvara sina svagheter; 5) då (och bara då) är det dags att angripa svagheten med en bonde.

De flesta av de nödvändiga förutsättningarna är nu på plats. Den svaga e4-bonden är sedan länge fastställd och fixerad. Men för att få Nimzowitsch' plan att fungera måste löparen manövreras från f2 till h7 för att öka trycket mot bonden. Det ökar kraften av d6-d5.

61...Lxf4+ 62.Kxf4 Se5 63.Lc2 Kf6 64.Lb1 Ke7 65.Lc2

Vit kan inte göra mycket annat än att gå fram och tillbaka med löparen. Jag behöver bara besluta mig för var pjäserna står bäst. Jag beslöt mig för att gå med kungen till e7 för att hålla d- och e-bonden medan fältet f6 frigörs för manövern Sc5-d7-f6.

För att möta hotet mot h5-bonden måste han föra springaren till g3 eller kungen till h4. Jag förväntade mig den senare planen, men jag fann följande ganska spektakulära variant: 65.Kg3 Scd7 66.Kh4 Sf6 67.Lc2 Lb5 68.Sdf1 Le8 69.Sg3 Lg6!! där löparen framgångsrikt kommer till nyckeldiagonalen eftersom 70.hxg6 Sxg6 är en av de vackraste mattställningar som kan förknippas med mina partier.

65...Scd7 66.Sef1 Sf6 67.Sg3 Lb5

Däri ligger problemet för vit. Löparen kommer att öka trycket mot h5-bonden.

68.Ld1 Le8 69.Sdf1 Lxh5 70.Sh2 Kf8 71.Le2 Kf7 72.Ld1 Sc4 73.Lxg4 Lg6 74.Shf1 d5

Här kommer det till slut, för det finns en taktisk finess som hindrar honom att byta bönder: 75.exd5? Sxd5+ (75...e5+ 76.Kf3 e4+ 77.Kf4 Sxd5 matt) 76.Kf3 Se5+ med pjäsvinst.

75.Le2 Sxe4 76.uppg.